söndag 19 november 2017

Snöfallet under förmiddagen drog mig ut, på med kläder och sen var det bara att pulsa fram. Inte den bästa aktiviteten för mitt knä men så skönt för resten av kroppen. Flingorna dansade i luften och gjorde att jag nog såg ut mer som en snögubbe än människa.

Mitt första stopp blev pappas grav, där jag tände ett ljus. Med ryggen mot vinden fick jag eld på tändstickan och när ljuset tagit sig gick jag vidare. Jag tog då omvägen via mor genom ett näst intill öde Bredbyn på min väg hem igen. Det var inte så många som var sugna på att ta sig ut denna dag och pulsa fram i snön. Köra bil kan inte ha varit någon höjdare heller, det var lätt konstaterat.Jag tror jag såg två bilar på hela den stund jag var ute....ovanligt.

Väl hemma sjönk jag med gott samvete ner i soffan och kollade in skidor på teven....lagom ansträngande. Under tiden funderade jag över vad jag ska bjuda på när det är dags för årets glöggmingel, några gamla godingar och några nya kommer det att bli. Listan är klar. Nu gäller det bara att planera för tillverkning av godsakerna också.

Medan jag låg där och funderade tänkte jag tillbaka på de sista veckorna i augusti när jag varje söndag hade en massa energi till att göra saker här hemma, energi jag trodde att jag skulle ha kvar hela hösten. Förmodligen var det bara abstinens efter sonen, det gick snabbare att vänja sig vid att vara själv än jag trodde det skulle göra, om än jag längtar förfärligt mycket efter honom. Lite lurad känner jag mig dock, jag som trodde att söndagar skulle bli min hemmafixardag....grundlurad.

Visserligen fick jag massor av mental energi i fredags kväll när filmkväll och bad under stjärnorna med goda vänner stod på programmet men den räckte inte riktigt hela helgen. Fast lite hade jag nog kvar för plötsligt fick jag för mig att städa skafferiet, som tur var tog det inte särskilt  lång stund så nu kan jag med gott samvete slappa ett tag igen.....Nej just ja, ved, jag måste ta in ved....

Ljuset lyser för pappa. 

Öde åt ena hållet. 

Öde åt andra hållet.

Städat.


När jag drog upp rullgardinen alldeles nyss och tittade ner mot macken såg det alldeles disigt ut i luften....något förvånande men sen såg jag att det var snö och inte dis. Tro om det faktiskt är så att snön är här för att stanna? Det skulle ju vara trevligt, hoppas bara att det fäster på isen under annars blir det farligt att gå och mycket lätt att halka. Tur att jag har dubbar, men för alla som inte har det gäller det att se upp.  

Med snöfallet kom julmyset ännu närmare, lusten att "jula" till det här hemma blev väldigt stark....men än är det för tidigt. Ett tag till blir det till att drömma, längta och kanske planera lite. Fast nu brukar ju jag inte planera så mycket, jag gör mest det jag känner för inför advent och jul....men just i år kan jag konstatera att jag känner för väldigt mycket.  

Om det är för tidigt att "jula" så är en eld i braskaminen, tända ljus och gott kaffe inte fy skam det heller. I lyktan på bron tände jag också ett ljus, det lyser för pappa idag, fjorton år av saknad. Åren har verkligen gått snabbt, det märks framförallt när jag tittar på sonen som var fyra år när pappas kropp inte orkade längre, nu är han en vuxen ung man med hela världen för sina fötter. 

På tal om sonen, igår kväll hade jag ett långt samtal med honom då han ska presentera ett arbete och ville ha lite feedback på det. Under det en och en halv timme långa samtalet hann vi med att diskutera annat än skoljobb också, bland annat längtan efter glögg, mammas mat och en del snack om Star Wars.....

December har alla förutsättningar att bli en önskemånad både vad gäller mat, jul, ljus, umgänge med familj, vänner och släkt och naturligtvis premiären på den nya Star Wars filmen (som vi ska se i London). Men vi tar månaden som den kommer, en sak i taget och om än inte allt blir som man tänkt får man ta det som det blir. Om tio dagar anländer sonen till resecentrum för ett efterlängtat lov...


lördag 18 november 2017

Vissa idéer gör sig bättre i tanken än i verkligheten. Som det fiffiga i att promenera ner till Åkerströms för att hämta ut ett litet paket.

Det var ju en jättebra idé egentligen, att promenera gör ju gott både för kropp och själ, för att inte tala om att det gör gott för miljön. Att låta bli att ta bilen är klokt och idag bestämde jag mig för att vara klok.

Detta kloka beslut togs alltså mitt på dagen när promenadlusten slog till. När mitt promenadsällskap inte hade möjlighet att ta en tur kom jag på att jag kunde slå två flugor i en smäll....promenera själv och samtidigt hämta ut ett litet paket nere på Åkerströms. Att det skulle vara ett litet paket var jag helt övertygad om. En väska var beställd på nätet, varken tung eller otymplig. 

Döm om min förvåning när jag uppgett mitt nummer som anlänt via sms och det visar sig vara ett ganska stort paket som dessutom visade sig ha ett skört innehåll...knappast den väska jag väntade mig att det skulle vara. 

Men jag hämtade glatt ut paketet....kollade dock lite misstänksamt på det...jodå det stod mitt namn på adressetiketten...vad i hela världen skulle detta kunna vara?

Nåja, det var ju bara att ta paketet under armen och traska hemåt....bara det att min arm knappt nådde runt....men efter att på isiga vägar med vassa dubbar under skorna flyttat runt paketet från vänster arm, till höger arm och till att bära det framför mig, till vänster arm, till höger arm och till att bära det framför mig, i oändlighet kändes det som, kom jag hem till slut och kunde öppna paketet. 

Inuti fanns ytterligare en kartong med bild på några slags stora skruvar. Då blev jag ännu mer fundersam....helt övertygad att det hade blivit något slags misstag. Innehållet i paketet kunde omöjligt vara till mig. Kollade för säkerhets skull adressetiketten igen...jodå där stod fortfarande Katarina Strömberg. 

Kartong nummer två öppnades och då...äntligen....klarnade det. Inlindad i flera lager bubbelplast, i ytterligare en kartong låg två fina röda ugnsformar till mitt kök. Formar som jag beställt och betalat men glömt bort....

Plötsligt blev det ju nästan som julafton...men med lite tröttare armar än jag brukar ha då......

Inte så smidigt och litet paket som jag tänkt mig.  
Fast jag fick lön för mödan, innehållet var två fina ugnsformar.



Ännu mer lön för mödan sen, fruktstund i soffan framför Vinterstudion.

söndag 12 november 2017

Gårdagens snöfall gjorde att jag fick utefixarlust. Eftersom jag hade tagit lite granris sen tidigare letade jag gamla stolar, korgar och annat som jag kunde dekorera med. Nu är det fint på framsidan och på altanen. Idéer finns till mer, men det får vänta till närmare advent och jul. 


En gammal stol, gransris i en korg och en lykta. Mer behövs inte för att få till en myshörna utomhus.



Min barndoms kälke har fått plats på altanen  tillsammans med ris och en lykta.


Hjulet som brukade hänga i taket med en ljusslinga, tomtens kälke med en krans.....och sen lite snö på det.


lördag 11 november 2017

Man vet att det är lördag morgon när man börjar dagen med att nalla godis ur glashjärtat! Innan frukost och med gott samvete dessutom. 

När sen kaffet är klart, elden sprakar i braskaminen och tidningen inhämtad så är det bara att krypa ner under värmefilten och ta del av nyheterna bland trycksvärtan. Ibland händer det att jag påminns om en stor del av mitt liv när jag bodde i en annan stad, det hände sig idag. 

När ÖA:s mittuppslag slogs upp fanns en reklambroschyr som lockar till Östersund, alla sidor och bilder fullkomligt drar mig till sig. Kom, kom, kom!! Tänk att suget dit alltid är så stort....men vännerna är ändå nära, i hjärtat. De finns där hela tiden även om vi inte ses så ofta!




söndag 5 november 2017

Igår kväll gick jag sakta hem genom ett ödsligt Bredbyn. Det var lugnt och tyst, någon enstaka bil körde förbi där jag strosade fram. Mätt och nöjd efter en mycket god middag samt härligt energigivande surr funderade jag på än det ena och än det andra i fullmånens sken. Jag kände hur det sög till i magen av jullängtan. Glitter, tingeltangel, ljus, glögg, pepparkakor och annat som hör december till.

Det fick till följd att jag idag strök och fållade det julröda tyg som inhandlades häromdagen med syfte att bli en duk till vårt matbord. De första julklapparna slogs också in....men jag tjuvsmakade inte på glöggen och jag lyssnade inte på julmusik....

En besvikelse har jag dock drabbats av den här veckan....när leksakskatalogerna kommer brukar jag alltid kolla in legosidorna och titta på alla Star Wars kartonger med lego. Döm om min förvåning när det inte fanns ett enda på de sidor i katalogen som gör reklam för lego. Hallå, det kommer snart en ny film, var är legot?? Fattar de inte att mammor vill drömma om ett nytt lego som de inte har.....


Fullmånen lyste upp min väg genom ett lugnt och tyst Bredbyn igår kväll.

Inte ett Star Wars lego så långt ögat når....




I fredags köpte jag tyg till en julduk som fållades under förmiddagen. 

De första julklapparna är inslagna. 

lördag 4 november 2017

Det första år jag tog min egen gran var 2002. Det året hade pappas sjukdom tagit ett rejält grepp om honom (även om han inte hade fått någon diagnos ännu) vilket gjorde att han inte orkade gå i skogen och hugga några granar till mig eller tallar till sig själv heller för den delen. 

Till en början tog jag både tallar och granar men de senaste åren tar jag bara två granar till mig själv, en att ha ute och en som ska stå inne. Detta är något jag alltid har gjort på höstlovet, en kär tradition. Jag vet att det finns de som tycker att det är tidigt, men mina granar har inte barrat mer än andras som tagits senare, eller hängts upp och ner eller på annat sätt specialbehandlats. 

I år trodde jag att det skulle bli första året jag inte skulle kunna ta mina granar själv. Inte för att jag inte orkar men mitt knä gillar ju inte riktigt det ojämna underlag skogen bjuder på. Men precis när jag bestämt mig för att köpa granar kom jag på att det nog fanns i alla fall en vid mitt härbre som skulle fungera. Sagt och gjort, jag lånade mammas bil, med henne som sällskap och åkte till ut till hägna och sågade ner ett par granar. Innegranen har inte den rakaste stammen men med allt tingeltangel som ska pryda den kommer det inte att synas....och om det gör det så vem bryr sig...inte tomten i alla fall.

Mission accomplished. 

Ljusbäraren i kyrkan är fylld av ljus som lyser för nära och kära som fattas oss. 


Vips så har en vecka sprungit förbi...ännu en intensiv jobbvecka som gör att jag undrar om det kommer att bli lite lugnt någon gång igen, i alla fall någon liten kort stund? Det känns tveksamt men just nu tar jag därför alla chanser jag har till att skapa de där stunderna själv, ensam eller tillsammans med goda vänner.

I går blev det en hel dag av lugn tillsammans med en god vän. Fika, god mat och tillbakalutad shopping där jag som vanligt hittade saker jag inte visste att jag behövde....nu blev det inte bara "onödor", någon liten "nöda" slank med hem också. Men det var inte shopping som utmärkte dagen, utan långa fika- och matpauser samt långsamt tempo genom det stora shoppingcentret.

Fast det är inte den ena dagen jag skapat återhämtning, i tisdags hade jag också en energigivande kväll med middag och bio. Faktiskt en riktig högtidsstund då en film jag längtat efter länge, länge skulle avnjutas. Den tredje filmen om Thor visade sig vara allt jag hade förväntat mig och lite mer! Längtar till dess att jag kan njuta av den igen....förbokad på blueray... 

Faktum är att när jag tänker tillbaka på veckan som gått hade jag en mys- och surrkväll med en god vän redan förra lördagen, i söndags en roadtrip med en annan god vän och den kvällen avslutades med film hemma i soffan med mina biokamrater. Jag har alltså lyckats mycket bra med att se till att jag har haft många roliga saker att hämta energi från veckan som gått. 

Den här helgen är ju också som gjord för att ha det lugnt och skönt, Allhelgonahelg som det är. Ute lyser solen och minusgraderna gör att allt är täckt av glittrande frost. Ikväll väntar dessutom en trivselkväll igen....men innan dess tänker jag mig en promenad i det glittriga vädret.
Frostigt glitter på altanräcket.  
En burk med sommar, torkade äpplen att mumsa på. 



lördag 28 oktober 2017

Morgonläge

Oj så skönt det är att slappa i soffan den här morgonen. Det var länge sen kaffemuggen smakade så gott, elden sprakade så härligt och ljusen lyste så fint. På teven tipsar kocken om helstekt kyckling med en annorlunda potatisgratäng till...snålvattnet rinner. Men tanken att laga till något liknande i detta hus en dag som denna finns inte. Mitt knä tycker att det skulle kännas alldeles för jobbigt.

Igår var det modevisning på Olympia, Klippverkstan hade frisyrshow och Första Intrycket visade kläder. En rolig kväll som vanligt, massor av snygga kläder och mannekänger som bjöd på sig själva. Själv försökte jag skrida fram på catwalken så graciöst jag kunde, det gick sådär då mitt knä inte tycker om snabba klädbyten, vändningar för att visa kläder från olika håll....de sista fyra klädbytena fick kryckorna hänga med upp på scenen. Tacksam att jag varit klok nog att ta med dem om utifall att mitt knä skulle börja bråka och nu blev det ju om utifall. Kände i alla fall att mitt leende inte var helt naturligt där på slutet då jag mest av allt ville grimasera....Men alla andra fantastiska modeller gjorde verkligen modevisningen till en succé! Jag kan tänka mig den trötthet som infinner sig hos arrangörerna en dag som denna...det arbete de lägger ner för att ordna detta är helt enkelt fantastiskt. Men jag skulle tro att de är rätt nöjda också med tanke på den uppskattning publiken och alla modeller visar. 

Själv känner jag mig också nöjd trots mitt skitknä....det jag fick visa upp var väldigt snyggt och skönt! Många plagg fick följa med hem, nu ska jag bara fundera hur stor del av lönen som ska satsas på nya kläder och hur mycket som ska lämnas åter. 

Mitt knä idag då? Jo nattens vila har gjort gott, svullnaden har gått ner och jag kan gå hyfsat utan kryckor igen. Men jag har tandvärk....fast inte i någon tand utan i knäet....lite smärtstillande på det här så är jag på banan igen....och  kanske en kaffemugg till....