söndag 18 februari 2018

Nu har det gått tolv dagar sen jag opererade mitt knä. Fortfarande känner jag en härlig lyckokänsla men ändå lite förvåning över att det har gått så bra och att det känns så mycket bättre redan. En stor men samtidigt lätt försiktig optimism fyller mig.

För första gången på flera år kan jag gå utan att halta...ni vet sådär helt vanligt som de allra flesta av oss går. Inte precis hela tiden men till den största delen är det så. Helt fantastiskt!

Det som tyvärr blir väldigt tydligt nu när jag tar mina dagliga promenader är att min kondition är helt under isen. Under väldigt lång tid har jag inte kunna gå särskilt snabbt utan har fått ta det lugnt för att inte knäet skulle protestera alltför mycket. Men nu kan jag börja gå lite snabbare i alla fall och det är då det märks....avsaknaden av ork. Men oj så jag ser fram emot att ändra på det!

Imorgon tänker jag börja jobba igen, det känns bra men jag oroar mig lite för hur det ska gå att kliva upp tidigt. Visserligen har jag ofta varit vaken tidigt på morgonen med tanke på de OS-tävlingar som körts då men med tanke på att jag även varit vaken bitvis under nätterna för att kolla känns det att jag har en sömnskuld. Men det lär ju ta några dagar sen är jag förhoppningsvis inne i morgonrutinerna igen.

Helgen har varit toppen med vietnamesiskt nyårsfirande i dagarna två. Tillsammans med goda vänner har jag verkligen tankat energi! Saknade sonen dock, men han fick fira med sina vänner i Norge.

Snön fortsätter att falla. Less.nu.

Snart dags att skotta altanen en tredje gång. 

Middag under lördagen.

Fredagens middag. 

söndag 11 februari 2018

När rullgardinen drogs upp i morse singlade snön åter mot marken, plötsligt känns våren väldigt avlägsen. De senaste dagarna när jag tagit mina promenader och solen lyst har jag känt hoppet vakna, men nu tvärdog det.

Fast det hindrade inte mig från att ta en tur runt byn. Dagen till ära tryckte jag ner fötterna i dubbkängorna och gick en promenad på drygt två kilometer, utan kryckor. Det gick alldeles utmärkt, inte jättefort men inte heller så väldigt sakta. För varje dag blir det lite bättre, det som fortfarande förvånar mig mest är avsaknaden av smärta.

Att mitt knä är lite stelt i operationsärret är inte så konstigt, inte heller att det är en konstig känsla där lårmuskeln fäster vid knäet, där satt ju en del skrot som tidigare störde. Men det där onda, den plötsligt skärande smärtan som kunde komma om jag böjde mitt knä för snabbt, klev snett eller bara reste mig upp på fel sätt håller sig undan. Jag tänker inte ropa hej ännu men nog känns det hoppfullt att jag kommer att få ett knä som inte bråkar hela tiden.




lördag 10 februari 2018

Oj vilken spännande morgon det blev idag där jag låg i sängen och kände mig tacksam över att illamåendet gett med sig. De svenska damerna med Charlotte Kalla i täten bjöd på en fantastisk start på detta OS. Vilka kämpar! 

En lugn promenad i det härliga vintervädret på ungefär 1,5 km gjorde att jag sen med gott samvete kunde krypa upp i soffhörnet och kolla in skidskyttet och njuta av te i sonens mugg tillsammans med en semla gjord på köpebulle. Smakade smaskens. 

Men bäst av allt denna dag är det faktum att illamåendet verkar ha gett med sig på allvar. Metallsmaken i munnen är också borta och när jag känner på knäskålen är det tydligt att bedövningen släppt. I´m back!




En skön promenad. 

Te och semla smakade gott under eftermiddagen. 

fredag 9 februari 2018

Natten som gick vaknade jag halv tre med samma olustiga känsla och illamående som jag har haft sen jag kom hem från sjukhuset. Dessutom med den metalliska smak i munnen jag vant mig vid de senaste dagarna. 

Med magen i uppror klev jag upp och knaprade i mig några novaluzid och åt en banan. Sen låg jag och vände och vred mig (så gott det gick med tanke på mitt knä och illamåendet) några timmar innan jag slumrade till vid halv sex. Strax efter sju vaknade jag igen och då tog jag raskt beslutet att inte en enda värktablett ska komma in genom min mun den närmaste tiden trots rådet att hålla en jämn nivå av smärtstillande. Låt värken komma....så känns det....

Nu har dagen snart gått, magen känns aningen bättre även om den fortfarande inte är helt i ordning och värken i knäet är väldigt överkomlig. Faktum är att jag är förvånad att det knappt känns att man skurit upp knäet och plockat ut skrot. 

Den långtidsverkande bedövningen skulle ju räcka trettiosex timmar som längst, det innebär att den borde gått ur kroppen runt lunch idag, allra senast. Men när jag känner på mitt knä upplever jag att det fortfarande är bedövat....alltså återstår att se om jag är lika kaxig när den släpper....kanske överfaller jag askarna med alvedon och pronaxen då...bäst att inte ropa hej utan se till att de finns nära sängen!

Hur som helst, om man bortser från magens tillkortakommande funkar det utmärkt med knäet. Jag lyckades duscha idag, ta en aningen längre promenad än igår, mot slutet av dagen kunde jag ta några steg som vanligt i trappan hemma på vägen upp från källaren. Dessutom behöver jag inte längre sitta med helt sträckt ben på toa utan kan böja det nästan nittio grader. Har ni inte provat att sitta med ett ben helt sträckt på toa tycker jag att ni ska göra det....dagens utmaning....och fuska inte....

Nu brinner OS-elden!

torsdag 8 februari 2018

Det var med ett ansikte torrt som fnöske och hår som svinto jag åkte till sjukhuset i tisdags förmiddag. Med tom mage som knorrade av både hunger och förväntansfull oro klev jag in och anmälde mig på ODA. Två och en halv timme senare låg jag och kände hur mina tår och så småningom ben kom tillbaka.  

Själva operationen tog drygt 30 minuter och jag fick följa den via de röntgenbilder som togs under hela proceduren för att säkerställa att ingenting blev kvar. Det var i alla fall en ansenlig mängd skrot som plockades bort. Tydligen hade en tråd gått av, men min ortoped trodde inte att den gick av i somras när problemen i mitt knä blev som störst utan han trodde att det hände tidigare under läkningsprocessen. 

Hur som helst undersökte han mitt knä innan operationen och konstaterade att där det gjorde ont när han tryckte var precis på de ställen skrotet satt, vilket var positivt. Han berättade också att det i övrigt såg fint ut på röntgen, ingen artros som gick att se i alla fall. Känns ju hoppfullt. 

Ett annat konstaterande är att det kan se väldigt olika ut hur man undersöker ett knä. Inför operationen kollade ortopeden av samma saker som den ortoped som undersökte mig i oktober gjorde. Skillnaden i hur smärtsamt det var går inte att jämföra. Känner stor tacksamhet att den som plockade bort skrotet var samma person som satte in det. Toppklass på det ingreppet och den ortopeden.  

Jag konstaterar också att alla jag mötte under mina timmar på ODA har hamnat på precis rätt ställe. Så oerhört fina, empatiska och omhändertagande. Trots oro för ryggbedövningen ingav de mig precis det mod jag behövde och lät mig förstå att jag varken är den första eller sista som tycker det är riktigt läskigt. 

Så här dag två efter operationen är mitt knä det minsta problemet. Visst jag har ont men med tanke på att jag fick långtidsverkande bedövning som kan sitta i upp till trettiosex timmar är jag fortfarande förvånansvärt smärtfri. När den väl släpper har nog den värsta smärtan gett med sig så det borde inte bli alltför farligt. 

Nej det som besvärar är magen och huvudet. Min kropp gillar inte att fasta. Det innebär migrän och ständigt illamående och stora svårigheter att behålla någonting överhuvudtaget. Men med saltad knäckemacka och mariekex med smör som grund har jag slutat lämna tillbaka det jag stoppar i mig. 

Bäst av allt, nu kan det bara bli bättre!

Här är det som plockades bort och tidigare höll ihop min knäskål.
Ser inte så mycket ut så här från sidan men framifrån var läget ett annat.
Denna bild togs direkt efter operationen den 11/12 2011

Denna drakkäft föranledde att skrotet behövde sättas in överhuvudtaget. Detta är den 9/12 2011. 


Nöjd efter att ha orkat en kryckpromenad fram och tillbaka till ICA. 

En underbar bukett anlände med bud igår. Den kommer att ge glädje flera dagar. 

Nyopererat knä, tisdag eftermiddag. Ett antal gram lättare med tanke på det som plockades bort. 

Resterna efter alla descutanduschar. 

söndag 4 februari 2018

Den här bitande och kyliga morgonen vet i alla fall jag någon som är glad....eller någon...snarare ett ting...en sak...rätt stor visserligen och rörlig men likafullt en sak. Min mammas bil. Igår bestämde jag mig för att förbarma mig över den stackars bilen som stod i hennes garage. En stackare täckt av ett tjockt lager is som gjorde att dörrarna knappt gick att öppna och gjorde att det klonkade bra när man körde i gupp. 

Efter en kort tur mitt på dagen igår fick den silvergrå byta plats med min vita, från ett kallt garage till ett varmt. I morse tittade jag till bilen där den stod och mådde gott i det varma garaget. Lite vått på golvet var allt som återstod av islagret. I övrigt står där en torr och fin bil. Nu har jag satt värme på min egen bil innan det är dags för dem att skifta plats igen....jag är rätt tacksam att det inte snöat under natten...

DC´s Legends of Tomorrow.

Söndagselden.

Bitande kyla, men vacker morgon.

lördag 3 februari 2018

En vecka sen sist och vilken vecka det har varit. Det som överskuggat allt annat är den snömängd som vädergudarna valt att släppa ner över oss. Snö som fått till följd att bussar och tåg ställts in, människor varit insnöade och inte kunnat ta sig till jobbet. Några skolor och förskolor fick därför stänga sin verksamhet då det helt enkelt inte fanns tillräckligt många vuxna på plats. Just idag är molntäcket lite tunnare men nog snöar det ändå. Inte så intensivt, flingorna singlar ner mot marken i maklig takt. Men de är där, snöflingorna.....

Fast för mig har veckan till största delen bestått av juridikpluggande i Skellefteå, på Medlefors folkhögskola. En vecka med fantastisk god mat och intensiva studier. Härlig samvaro har den också bjudit på men nog var det skönt att i slutet av veckan få krypa ner i sin egen säng och vakna hemma. Även om mitt frukostläge vid den öppna spisen under veckan gett mig en härlig start varje dag. 

Nu laddar jag för en intensiv jobbardag på måndag innan jag förhoppningsvis får ta bort skrotet i knäet på tisdag. Jag hoppas innerligt att det inte blir inställt av någon anledning, men skulle det råka hända är jag ändå närmare operation nu än jag var tidigare i höstas. Till slut kommer det att hända!


Tittar man på växthuset ser det inte ut att ha snöat så mycket....

...men det har det....detta ser jag när jag tittar ut genom dörren på den nedre sidan av huset. 

Lugn frukoststund i Medlefors. 

Det blev middag på Pinchos en av kvällarna. 

...och godis....