torsdag 12 april 2012

Nu har det fikats, surrats, skrattats och handarbetats i flera timmar. Ja, handarbeta och handarbeta....det stickades och virkades till höger och vänster men själv höll jag mig till att fika.
Det som fascinerar är att timmarna går så snabbt bara, nu får man se fram emot nästa gång! Då blir det jubileum.
I morgon bitti måste jag ställa väckare igen, bilen ska till verkstaden för att byta ut den del som var trasig och som gjorde att jag trodde att det var oljeläckage.

Jag känner mig rätt nöjd med eftermiddagens jobb. Sju skåpstommar är monterade. Nu är det bara elva kvar, men i morgon får jag hjälp så då ska det väl kunna bli några till. Nu säger jag godnatt!
Sådärja, nu har jag tröttat ut knä och lårmuskel ett tag igen. Min sjukgymnast som skulle komma tillbaka idag lyste med sin frånvaro men jag tränade på som vanligt ändå. Om ett tag ska jag ringa till den nya sjukgymnasten när det blir telefontid för att boka tider nästa vecka.

Det känns i alla fall bra att få en nyttig genomkörare, även om smärtan kommer som ett brev på posten efteråt. Eftersom jag tömde så många skåp igår kan jag ta det lite lugnare med packandet idag.

Sonen har packat sina grejor för att åka till stan och kompisar, efter lunch sticker han. Då blir det bara jag här hemma, men jag har i alla fall ett trevlig kafferep att se fram emot ikväll.
Livet kan verkligen ändra perspektiv helt plötsligt. Satt och kollade in Nyhetsmorgon och då hade de besök av den unge killen från norra Sverige som blev helt sönderbränd av het ånga när de skulle gå in och göra ett jobb på Nordkalk i Luleå.
Åtta fingrar är  borta, ansiktet är helt sönderbränt, han har 50% brännskador på kroppen och ändå har han en fantastisk framtidstro och kämpar sig tillbaka till en meningsfull tillvaro.

Det stora problemet att ingen vill ta på sig ansvaret för olyckan, utredningar som företaget gjort visar att det bara var en tragisk olycka....hur kan man säga" bara" en tragisk olycka.....Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man faktiskt tittar över säkerhetsrutiner och funderar vad man kan göra annorlunda till nästa gång så att en sån tragisk olycka inte behöver hända igen. Att kunna säga att uppenbarligen har våra säkerhetsrutiner inte varit tillräckliga, vi måste ändra dem. Ge honom lite ekonomisk upprättelse, för även om pengar inte gör att han mår bättre lär ju hans ekonomi inte vara den bästa med tanke på läkarbesök, behandlingar, utebliven arbetsinkomst etc...
Trots allt hade han så mycket hopp och framtidstro i sin röst så jag hoppas verkligen att livet hjälper till genom att  jämna vägen så mycket som möjligt för honom.
Hittade den här gripande artikeln om honom.