söndag 28 april 2013

Små solfåglar långt bort, skriven av Christie Watson är den senaste bok jag har läst.
En underbart varm och fin bok. Den handlar om 12-åriga Blessing och hennes storebror Ezikiel. De lever ett bekvämt liv med sin far, som de avgudar och sin glamourösa mamma.
Plötsligt en dag rämnar deras trygga tillvaro och de får lämna allt och flytta hem till sin mormor och morfar där allt är annorlunda. Där råder brist på det mesta, toalett och kylskåp finns inte alls och det är inte alls självklart att få gå i skolan. 
Genom uppbrott och svårigheter får man följa Blessing och hennes familj i sina försök att bygga ett nytt liv i en del av Nigeria som är väldigt främmande för dem och dessutom fylld av väpnade konflikter. En bok som trots den i långa stycken sorgliga tonen i berättandet är fylld av värme och tro på framtiden.

När jag kom hem inatt, eller tidigt på morgonkvisten var det ju, möttes jag av en rar lapp. Sonen bad mig släcka lamporna eftersom han lämnat dem tända så det skulle se trevligt ut.
Himlen hade börjat ljusna i öster så nog var det dags att släcka och lägga sig allt.

Anledningen till den sena hemkomsten var en mycket trevlig och härlig 50-årsfest. Faktiskt börjar det kännas riktigt kul att ha sin egen att se fram emot senare i år.

Nu sitter jag nyvaken i soffan med en mugg kaffe och lyssnar på ljudet av trall och annan bråte som lastas för transport härifrån.

Sonen ska väckas, hoppas hans kropp är hel idag då det är träning hela eftermiddagen. Vi ska åka hemifrån om drygt en timme. Jag ska nog sätta mig ute i solen en stund innan det är dags tror jag.